Jag och mina fuskögon
Idag på lunchen i Skolan:
Jag går in i matsalen med min lärare för att ta mat. Samtidigt som hon berättar för mig vad som finns går min uppmärksamhet till några yngre barn, 6-8 år gamla skulle jag kunna gissa på.
- Ser du den där tjejen, hon går och blundar.
- Nej, vem då?
- Hon bredvid fröken i lila tröja. Hon har en röd tröja på sig.
- Ja, hon går och blundar. Hur då?
Jag gjorde min lärare uppmärksam på det lilla ganska högljudda samtalet en bit bort.
När jag hade tagit min mat och gått och satt mig kom min lärare fram till mig och sa att hon hade pratat med barnen.
- Varför blundar hon?
- Hon ser inget, hon har nästan som fuskögon (proteser).
- Men varför tittar hon inte med sina fuskögon?
- För hon behöver inte det. Det är jobbigt för henne.
- Men jag kan ju titta *spärrar upp ögonen*
Sådana här saker får mig verkligen att skratta, fast på ett väldigt bra och varmt sätt. Man kanske skulle kunna tro att man skulle bli irriterad, men precis tvärtom är det faktiskt. Kanske när det gäller vuxna så kan man bli irriterad ibland, men när det gäller barn är de så raka, ärliga och modiga så det går inte att bli arg. Jag tycker de är tuffa som vågar fråga. Oftast är det de små barnen som vågar fråga men inte de äldre, och det tycker jag är modigt.
Har när jag var lite yngre pratat med sexåringarna om min synskada, och det har varit jätteroligt och lärorikt även för mig.
En sådan grej får mig verkligen på gott humör. Visst kan det låta konstigt, men så är det verkligen.
Var bara tvungen att skriva det ;)
